Varför skräckhistorierna?

Min flickvän och jag är gravid för första gången. Fantastiskt tycker vi och även vår omvärld reagerar för det mesta gott på det. Besynnerligt nog tycks det mig som om vissa, medvetet eller omedvetet, tror att vi är i behov av att tas ned på jorden och inte vara för glada åt graviditeten. M. har några gånger kommit hem efter t.ex. en dag på jobbet och berättat om människor hon mött under dagen som i sin tur berättat den ena graviditets/förlossnings skräckhistorien efter den andra. Det har varit allt från att kvinnor gått med döda foster i magen till kvinnor som spruckit från hjässan till hålfoten vid förlossningen. Detaljerade och hemska berättelser. Det får mig att undra varför?
Tror inte människor att hon och jag har tillräkligt med oro i kroppen?
Tror folk att det på något sätt underlättar för oss att höra dessa anekdoter?
Vad är grejen med de tragiska historierna?

Visserligen förvånar det mig inte så mycket att delar av omgivningen har en fascination för livets hemskheter. Man behöver bara se till kvällspressens rubriker för att förstå att tragedier ges ett stort utrymme i vårt samhälle. Vare sig en tragedi berör oss i Sverige eller inte så blåser rubrikerna upp dem för att kränga fler lösnummer. Det är som om vi inte kan få nog av att gotta oss i andras missär.
Detta fenomen förundrar mig. Är det så att vi inte får bli för trygga i vår vardag eller, som i vårt fall, graviditet?

Hade berättelserna haft en karaktär av informationssyfte, i bemärkelse av att visa på risker och hantering/lösning av dessa, så hade jag inte reagerat på detta sätt. Dessvärre kan jag inte ana något sådant vara sig det gäller kvällspressen eller skräckhistorierna från omgivningen.
Istället för att informera om vissa risker och hur man gör för att undvika/räta till dem så stannar allt upp vid olyckan och dess hemskheter, vilket inte gör någon något gott!
Jag har ingen som helst nytta av att ännu en gång få höra om barn som dött redan i magen. Jag är redan medveten om den risken! Vad jag behöver är goda historier som ger mig kraft och energi att gå igenom det som vi skall gå igenom, och om något händer hjälpa mig klara av eventuell motgång.

Detta att människor mår bättre i situationer eller gemenskaper där det råder en positivare anda är inget nytt. Studier visar att det förhåller sig just på det sättet. Miljöer där medlemmarna har en mer negativ approach tenderar att hämma människor mer än de utvecklar dem.

Summan av kardemumman är att negativa berättelser bryter ned medens de positiva bygger upp och vad vi, min flickvän framför allt men även jag, behöver är goda berättelser av graviditeter. Så snälla omvärld, berika oss med sådana anekdoter.

Peace out Puff