Tisdag. Jag sitter på jobbet och myser framför datorn. Regnet ploppar på taket utanför fönstret. Underbart. Regn är befriande skönt ibland. Har lite svårt att komma igång efter semestern. Mina lemmar minns latdagarna allt för väl. Kroppens klocka säger alltjämmt att det är okej att vara aktiv till fyra på morgonen och sova till tolv på dagen. Sommartid. Den som jag har så lätt för att ställa om till men så svårt för att gå ifrån.
I morse satt jag och tittade på "tv4´s nyhetsmorgon" som hade bjudit in komikern Özz Nûjen för att tala med honom om all kritik han har fått för ett skämt i radion om utveklingsstörda. Jag har inte hört skämtet i fråga och jag hann inte se hela inslaget så jag tänker varken försvara eller racka ner på Özz.
Han fick dock den eviga frågan som komiker ofta får.
Får man skämta om vad som helst?
Personligen svarar jag tveklöst ja på den frågan. Man får skoja om allt! Tsunamin, Estonia, bomber i Bagdad och utvecklingsstörda. Det måste man få. Humor är ett sätt att hantera verkligheten. Vad man däremot kan fråga sig ibland är om man behöver skämta om allt, och på vilket sätt man skämtar. Gränsen mellan "att skämta med" och "att skämta mot" kan vara hårfin emellanåt. Den kan lätt överskridas tyvär.
Sen kanske det inte är läge att skämta om vissa saker alla gånger. Det måste man som komiker känna av själv. Det kan ibland vara så att man trampar i klaveret. En amerikansk komiker drog ett skämt på en komikergala i New York tre veckor efter 11/9. Jag minns det inte ordagrant, men poängen minns jag.
- Jag vill flyga ner till LA och besöka min mamma men jag drar mig lite för att flyga efter det som har hänt. Jag har så svårt att hitta flyg som inte mellanlandar i Empire State Building.
Han fick både skratt och bu-rop till respons. Jag vet inte riktigt om jag tycker att det var bra eller dåligt att dra den vitsen så tidigt efter WTC men det var deffentivt kaxigt och utmande, det gillar jag.
Samtidigt som det är lätt att gå över gränsen till "att skämta mot" så är det lätt att dra den för långt in i "att skämta med". Jag har jobbat en del med utvecklingsstörda och därmed självklart upplevt en hel del dråpliga situationer med dem som jag gärna berättar om, högt och levande. Ibland kan jag få negativa reaktioner på det. Kritiken lyder ungefär, att man inte skall driva med dem och att de skall behandlas med respekt som vilken människa som helst.
Jag tycker att det är just det jag gör. Behandlar dem som vilken männsika som helst. Om vi inte får skämta om vår relation till dessa människor så marginaliserar vi dem automatiskt och sätter således upp murar mellan oss.
- Men de är inte som vi. De kan inte försvara sig.
Det kan inte barn och norrmän heller men dem skämtar vi om.
Återigen vill jag poängtera skillnaden mellan "att skämta mot" och "att skämta med".
Skämt riktade mot personer eller grupp måste de mycket riktigt kunna stå/försvara sig mot och sådana skämt kan man bara dra (om man nu måste) om man är jämmnbördiga.
Skämt som är tillsammans med mig behöver jag inte försvara mig mot.
Det här är ett lysande exempel på sammanhang där jag tror att humorn är ett väldigt använbart verktyg. Kan vi skratta åt det, blir relationen mindre ångestladdad.
Sammanfattning: Skämta om allt, men gör det med takt, brains och känsla.
Peace out P.
